Det är rätt skumt hur olika personer är när det gäller allt i livet. Vissa är psykiskt starkare än andra men alla kan brytas ner lika mycket.
En person som har gått i botten kan ha svårt att ta sig upp igen men nästan alla lyckas bara att det tar olika lång tid och alla har olika sätt att jobba sig upp igen. Jag själv anser mig själv väldigt stark psykiskt och jag har många gånger känt att jag har velat dela med mig av den styrkan och de sätt jag bearbetar dåliga saker.
När jag var mindre hade jag någon konstig förmåga att göra om det dåliga sakerna till positiv energi och göra så jag blev glad istället. Numera går jag ut och springer och tänker och gör mig av med den dåliga energin på det sättet.
Förut tänkte jag ganska mycket iof, det gör jag inte längre. Känns som jag hade mer tid till det när jag var mindre. Det kanske är därför jag inte kan göra som när jag var liten? Får nog testa mig fram :).
Musik har alltid varit en stor hjälp i mitt liv också och jag har märkt att det verkar vara en stor del av dom i min närhets liv också. Men musik kan betyda så mycket, man kan visa känslor med det och man kan bara lyssna på för att slappna av för att inte tänka på något alls.
Jag saknar den tiden jag gick runt med mp3:en jämt och lyssnade på musik. Det gick knappt en minut utan att jag lyssnade på musik. Det var under den tiden jag byggde upp grunden till den psykiska styrka jag har idag.
Kanske är det just därför jag saknar att lyssna på musik så ofta. I tron på att jag kan bli ännu starkare utav det? Det återstår att se.